Välkommen till Hemlöshetspodden!
Sammanfattningar i textform
Här kan du klicka på rubrikerna för att läsa en sammanfattning i textform till våra avsnitt.
I Hemlöshetpodden kommer vi prata om hur det är att leva i hemlöshet och hur Göteborg ska bli en stad där alla har en egen bostad.
I detta första avsnitt pratar Fia Adler Sandblad från Adas teater med Maria Sundstedt, gruppchef för Center mot hemlöshet, Huldas hus och Villa söder, och Sofia Kuldius, koordinator för Center mot hemlöshet.
Syftet med podden är att sprida kunskap om hemlöshet och att låta människor i hemlöshet få ut sina berättelser. Hemlöshet är en komplex fråga och ambitionen är att kunna belysa den från flera olika perspektiv, exempelvis genom forskning och statistik men också genom att vi får lyssna när personer i hemlöshet själva berättar om sin situation.
I de första avsnitten får vi höra kvinnor som berättar om sina upplevelser av att leva i hemlöshet. Dessa avsnitt är inspelade på Huldas hus som är en öppen verksamhet för kvinnor i hemlöshet. Här kan de hitta en trygg plats med duschmöjligheter, tillgång till dator och telefon och billig mat. På frågan om vilka som lever i hemlöshet i dag berättar Sofia att det är en väldigt bred grupp.
Göteborgs Stad utgår från Socialstyrelsens definition av hemlöshet som innefattar fyra kategorier. Här omfattas såväl personer som sover i tält, trappuppgångar och andra offentliga utrymmen som ungdomar som bor runt hemma hos vänner.
Kartläggningar visar att hemlösheten minskar i Göteborg samtidigt som alla grupper inte räknas in i statistiken. Detta gör också att det är svårt att veta exakt hur många som faktiskt lever i hemlöshet i dag. Många personer söker sig till de idéburna organisationerna som beskriver ett hårt tryck på sina öppna verksamheter. Därför är det också väldigt viktigt att kommunen och de idéburna organisationerna har ett gott samarbete för att kunna finnas till hands för så många som möjligt.
I Göteborg har det gjorts stora satsningar på Bostad först som innebär att en person som levt i hemlöshet under lång tid får en lägenhet och ett omfattande stöd. Bostad först kommer att vara ett tema för kommande poddavsnitt och du kan också läsa mer om det på webbplatsen centermothemloshet.goteborg.se.
Fia pratar också med Per Fahlén som skrivit och framför poddens signaturmelodi ”Pernillas längtan” tillsammans med The power sisters. Per skrev låten till en boendedag och nu får den fortsatt liv genom podden. Han har fått mycket god feedback från personer som lyssnat på låten och berättar att det är precis så här det känns. Han menar att det är en skam att den mänskliga rättigheten till ett hem inte kan uppfyllas i en välfärdsstat som Sverige.
Signe är 26 år och har varit hemlös i snart ett år. Hon berättar att hon började ta hem personer som var hemlösa till sin lägenhet för att hon ville hjälpa dem och för att hon inte tycker om att vara ensam.
Vid ett tillfälle blev hon misshandlad av en man som befann sig i hennes lägenhet och han vägrade gå därifrån. Det blev ett polisärende men det slutade med att Signe blev av med boendet på grund av misskötsel. Sedan dess har hon flyttat runt bland flera olika boenden och har även tvingats sova ute.
På frågan om hur det är att vara hemlös berättar Signe att hon hela tiden tänker på vart hon ska sova nästa natt och hur hon ska klara det. Hon kan få panik vid tanken på att behöva vara ute hela natten. Vid tillfällen då hon tvingats sova på terminalen har hon blivit rånad och våldtagen och hon är rädd att detta ska hända igen. Ibland kan hon lägga in sig på en psykiatrisk avdelning över en natt för att ha någonstans att sova.
Signe kommer från Alingsås och växte upp med sina föräldrar och syskon. Hon hade det jobbigt i skolan och kände sig ensam och utanför. Hon beskriver det som ofrivillig tvångsensamhet. Hon har alltid varit estetisk och hon dansar också mycket och har sysslat med många sporter. Nu när hon är hemlös åker hon ofta runt på bussar och tåg för att dämpa sin ångest men hon tar också många och långa promenader. Under promenaderna får hon mycket inspiration till sångerna hon skriver.
Signe har en son som bor i familjehem. På grund av att hon inte har något fast boende har hon inte kunnat träffa honom på länge och hon saknar honom väldigt mycket. Det hon längtar mest efter är att få ett eget boende där hon kan få göra som hon vill, få laga mat själv, sova gott och inreda som hon vill.
Gunilla växte upp i en familj med föräldrar och åtta syskon. Hon lever i Göteborg och har varit hemlös sedan 2013. Under åren har hon bott på olika boenden, hos vänner, men har också sovit ute på gatan.
I dag har hon lägenhet genom Bostad först. Det säger hon har varit hennes räddning. Personalen förstår henne och hon känner sig mer trygg och har hittat ett antal sysselsättningar som betyder mycket för henne, som körsång och teater.
23 år gammal fick hon en son och har i dag tre barnbarn. Efter en jobbig relation var Gunilla varit rädd för att träffa någon ny partner och har därför levt som ensamstående under större delen av sitt liv. Det har varit både strävsamt och kämpigt men hon har också lärt sig mycket.
Det är svårt att vara människa, säger Gunilla som önskar att de som bestämmer skulle vara mer lyhörda. Att de skulle se alla resurser och verktyg som människor har. Samhället, upplever hon, är ett legobygge som har skapats av myndigheterna för att människor ska formas efter det. De som inte klarar det, säger hon, blir bortkastade. De kan inte utvecklas på samma sätt som andra och kan inte använda samhället på samma sätt. Sådana människor får inte samma makt och blir också dömda av samhället.
Gunilla har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Redan som femtonåring började hon lyssna och ta del av vad som händer i riksdag och regering. Nu skulle hon skulle gärna vilja jobba med något där hon kan påverka. Hon har lärt sig mycket som människa av att leva i hemlöshet. Hon har lärt sig överlevnadsstrategier, men också att se lösningar. Hon är nyfiken på livet och hon brukar säga till ”han däruppe” att ”jag är inte färdig ännu, du får vänta”.
En önskan som Gunilla har är att organisationer som jobbar med sociala frågor slutar konkurrerar och istället stöttar varandra. Genom att samordna sig bättre kan de nå fler människor. En annan önskan är att de som bestämmer i samhället går ut i praktik och lever några dagar i det som de byggt upp. De behöver sova ute eller på boenden för hemlösa och leva på ekonomiskt bistånd en månad för att se hur långt pengarna räcker. De behöver förstå känslan som människor i sådana livssituationer har och de behöver fundera över vart resurser bör hamna.
Gunillas budskap är att samhället tar tillvara kunskaper och erfarenheter som personer som levt i hemlöshet har och att alla människor ses som resurser, oavsett bakgrund. Alla människor är unika och kan bidra till samhället, om de släpps in.
Ylva är född i Göteborg men har bott på olika ställen i Sverige under sitt liv. Övre medelklass kallar hon uppväxten. Familjen ägde ett hotell, de var kändisar inom societeten och Ylva umgicks med betydligt äldre personer.
Sommarlovet mellan sexan och sjuan provade hon droger första gången. Hon berättar att hon har arbetat som mentalskötare och behandlingsassistent men också att hon återfallit i missbruk när livet blivit för svårt. Hon kallar det självmedicinering och säger att läkare och andra runt omkring henne håller med om att det är så hon använt droger.
För att överleva på gatan är amfetamin nödvändigt, säger hon, även om påpekar att amfetamin inte är hennes drog. Amfetamin gör att hon kan hålla sig vaken och hålla koll på sina tillbehörigheter så att hon inte blir av med något när hon vistas ute.
Ylva pratar om moral, vett och etikett och att inte vilja tappa ansiktet inför andra. Hon själ inte och tycker inte om att sova på ställen där hon vet att hon inte får vara. Hon berättar att tiden på gatan har lärt henne mycket och att hon planerar att sätta samman en ”Handbok i hemlöshet” med tips för andra i liknande situation.
Relationer till män beskriver Ylva som problematisk. Det är svårt för kvinnor att leva i hemlöshet utan en man. Själv väljer hon oftast de stora, respektingivande männen som kan skydda henne. Samtidigt vet hon att samma män kan skada henne och skapa andra problem. Hon beskriver det som att tvingas bära ytterligare en ryggsäck utöver hemlösheten, där mannen är den andra ryggsäcken.
Trots att Ylva varit med om mycket elände under sitt liv berättar hon om möten med goda människor. Hon kallar dem änglar som dykt upp när hon som mest behövt dem. De har hjälpt henne och lyssnat på henne och hon har fått lära sig att ta emot hjälp. Men sorgen inombords som kommer av att ha levt i hemlöshet under lång tid kommer hon nog alltid bära med sig. Inne i själen är man väldigt, väldigt trasig säger hon.
Nu står Ylva inför en flytt, något hon ser som en nystart. Flyttlasset går till en annan del av stan där ingen känner henne och där hon kommer ha möjlighet skapa ett nytt sammanhang. Hon ser fram emot att kunna landa och jobba med sig själv. Att hitta trygghet i sitt eget hem och kunna låsa en dörr. Hon vill lära sig att ta hand om sig själv på egen hand. Hon vill sätta sig själv i första rum, skypa med sina barnbarn och hitta lugn och ro. Hon vill bli en i grannskapet, heja på grannar, gå ut och handla och kanske skaffa en hund. Hon säger att för att ge sig själv en chans att börja om måste hon bryta med allt det gamla. Först då kan hon börja styra skutan själv och inte bara åka med den.
Anna har varit hemlös sedan 2015. Hon kommer ursprungligen från Norrland men flyttade ner till Göteborg för att komma ifrån sina grannar som hade missbruksproblem. Hon säger att till skillnad från många andra som hamnar i hemlöshet på grund av skulder hamnade hon i hemlöshet på grund av en granne med alkoholdemens.
Hennes uppväxt var svår med en pappa som utsatte henne för sexuella övergrepp och en syster som hamnade i missbruk. Anna menar att detta har gjort att hon håller sig borta från droger men det har också fått henne att lita på människor. Hon säger att hon litar på precis vem som helst bara de har snälla ögon.
Att leva som hemlös kvinna innebär för Anna en känsla av utsatthet. Hon berättar att hon varit utsatt för sexuella närmanden utomhus men också inne på Centralstationen. Hon kallar männen en grupp kvinnofridskränkare som är vana vid att ta över rodret när en kvinna lever i hemlöshet. Hon är fast besluten att inte leva med mer än en dålig man i livet och det har hon redan gjort; sin far. Hon säger att hon skickar bort männen och fortsätter att leva på gatan, som om det är hennes trygga kärna i livet.
Anna menar att det är tryggare ute på gatan än inne på vissa ställen. Utomhus har hon mer utrymme och andra människor som ser vad som händer. Det svåraste med att vara hemlös är att bli placerad där det inte bara bor kvinnor, säger hon. Där det finns män som utnyttjar en svag situation.
På frågan om vad hon tänker på när hon står och borstar tänderna på en offentlig toalett på kvällen säger hon att hon är stolt. Hon står och går rakryggad. Det här är inte ett ovärdigt sätt att leva, menar hon, utan ett sätt att säga ifrån till samhället. Hon är helt säker på att hon kommer att klara sig och är mer bekymrad över människor som har svåra missbruksproblem och inte får hjälp.
Vad ska vi göra åt missbruksvården, undrar hon? För egen del längtar hon efter ett eget hyreskontrakt och att bygga sitt eget hem med kastruller och ett kök. Hon vill kunna fixa så att hon trivs och skapa en bekantskapskrets omkring sig.
Vad gör kommunen i arbetet med att minska hemlösheten i Göteborg? För andra året i rad så minskar hemlösheten i Göteborg och det finns en Hemlöshetsplan som ligger till grund för arbetet i staden.
I detta avsnitt besöker Fia Adler Sandblad Fastighetskontoret i Göteborg och intervjuar Erik Gedeck, avdelningschef, och Mikael Chrona, utvecklingsledare. De pratar om Hemlöshetsplanen och hur kommunens arbetar med den. Hemlöshetsplanen är en plan som Kommunfullmäktige har antagit för hela staden. Sedan avsnittet spelades in har Erik Gedeck bytt jobb och arbetar nu på Länsstyrelsen.
Att man arbetar tillsammans i Göteborg, även med fastighetsägare, är en framgångsfaktor då hemlöshet är en komplex fråga. Det omfattar både dem som blir plötsligt hemlösa på grund av sjukdom, skilsmässa eller något annat och de som aldrig kommit in på bostadsmarknaden av olika skäl och levt i en långvarig hemlöshet.
Två konkreta verktyg i arbetet mot hemlösheten är Bostad Först och kommunala kontrakt. Två regelverk som gör att bostäder kan erbjudas till bostadslösa.
Bostad först innebär att en person med långvarig hemlöshet och psykisk ohälsa och/eller missbruk får en bostad först och sedan med den som bas kan stärka sin förmåga att hantera det som tidigare hindrat dem att få och behålla ett eget hem.
Kommunala kontrakt innebär att kommunen hyr ut lägenheter i andra hand till hushåll som har förtursskäl. Hushållet har sedan, efter 18 månader, en möjlighet att ta över förstahandskontraktet om allting fungerar som det ska. För att få nya bostäder till kommunala kontrakt ställer Fastighetsnämnden villkor när kommunens mark säljs för nybyggnation. Till exempel att 10 % av bostäderna som fastighetsägaren har ska gå till kommunala kontrakt. Målet är att det ska bli en integration där den här typen av kontrakt sprids jämnt över staden och att öka antalet lägenheter från de privata fastighetsägarna.
Erik Gedeck ser det som mycket positivt i Göteborg att socialtjänst, fastighetsägare och fastighetskontor arbetar tillsammans. Det finns en ledningsgrupp för bostadsförsörjning för de grupper som inte kan ordna bostad på egen hand. Den leds av fastighetsförvaltningens direktör. Det är en symbolfråga för att visa att detta inte främst är en fråga för socialtjänsten utan en fråga som handlar om bostadspolitiska frågor.
Två hemlöshetsplaner har tagits fram så här långt. Allt i dem har inte genomförts men mycket har fått resultat. Det har blivit fler lägenheter till hemlösa, samverkan med idéburna verksamheter har ökat och Bostad först har utökats.
Vilka är de största utmaningarna? Den generella bostadsbristen. En viss minskning av de hemlösa som inte har någon social problematik har skett men nationellt är det en ökande grupp. Nya i Sverige har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Andra lösningar behövs för de här grupperna; fler bostäder, förtur för barnfamiljer etc. Bostadsbyggandet är viktigt och fler bostäder med rimlig hyra behövs. 2016–2019 genomförde Allmännyttan tillsammans med socialtjänsten och Fastighetsförvaltningen barnfamiljsatsningen. 700 lägenheter erbjöds gruppen utifrån ett barnperspektiv. Den satsningen är nu avslutad. Insatserna bidrog till att 1500 barn, där merparten befunnit sig i akut hemslöhet, fick en fast bostad.
Visionen i Hemlöshetsplanen är en nollvision om en stad utan hemlösa. Det behövs fler bostäder med rimliga hyror och system för de som har missbruk eller psykisk ohälsa som till exempel Bostad Först. Ett fortsatt bra samarbete mellan Fastighetsförvaltningen, fastighetsägare och sociala myndigheter är viktigt och en framgångsfaktor.
I dagens avsnitt möter Fia Adler Sandblad, från ADAS teater, Tidningen Faktums chefredaktör Sarah Britz i ett personligt samtal som kretsar mellan de drivkrafter som för henne framåt och dom bilder av hemlöshet som många av oss bär; bilder av fyllegubbar på parkbänkar. Idag är hemlöshetens ansikten mer sammansatta, säger Sarah Britz, och menar att Sverige behöver en nationell strategi mot hemlöshet.
Sarah har tidigare arbetat som reporter på GP men valde för snart sex år sedan att jobba med Faktum. Där kan hon skriva artiklar utifrån de verkligheter som är faktumförsäljarnas vardag men också tränga in i vetenskaplig kunskap kring hemlöshet och ge sig tid till den research som ligger till grund för tidningens innehåll. Hon tror på Faktums grundprinciper, ett jobb med enkla regler där försäljarna själva bestämmer hur de vill lägga upp sitt arbete och hur de alla som jobbar med Faktum möts i ögonhöjd. Vardagen i utsatthet känner hon igen från sin uppväxt i Boden, militärstaden i norr, som hon sökte sig bort ifrån som ung.
Sarah berättar om hur hon halkade in på universitet och läste sociologi innan hon blev journalist. Hon var 16 år gammal när hon reste till Stockholm för att söka upp sin biologiska pappa. Han hade gjort lumpen i Boden när Sarah blev till på Pingstafton 1964. Hon berättar också att det fanns en del sociala problem i hennes familj under uppväxten. De sociala frågorna har därför alltid intresserat henne. Det var en vilja att komma hemifrån som gjorde att hon sökte sig till universitet utan att egentligen veta vad hon gjorde. Drömmen var att bli journalist men gymnasiebetygen var för dåliga och det krävdes Komvux. Utanförskapet har alltid berört henne eftersom hon själv vuxit upp i ett slags utanförskap. Även som reporter på GP så var det de frågorna hon helst ville skriva om och nu på Faktum kan hon göra mer av detta.
Sarah berättar att majoriteten av de som är Faktum-försäljare idag inte syns i Socialstyrelsens statistik över hemlösa. De är hemlösa och syns på gatorna men räknas inte för att de inte har svenskt medborgarskap. De som bor i jourboenden, träningslägenheter eller inom Bostad Först räknas som hemlösa, säger Sarah, även om de har någonstans att bo.
Människor ser EU-medborgarna. Det är så man tror att hemlösheten ser ut men det finns en dold hemlöshet också bland människor som bor i andra hand. Enligt Socialstyrelsen finns det 33 000 hemlösa, berättar Sarah, men det är inte 33 000 som bor på gatan. Det är 40 som sover utomhus i Göteborg enligt kartläggningen från förra året. Och då räknas inte EU-medborgare med.
Sarah fortsätter att berätta att det finns många barn i akut hemlöshet som inte heller är på gatan. Det är svårt att prata om hemlösheten eftersom folk inte ser den. Ojämlikheten ökar och Sarah tror att vi kommer se fler, framförallt efter pandemin, som inte kommer att klara att betala hyran.
Vi bygger för dem som har pengar och om det är upp till kommunerna så får vi ett system med social dumpning, säger Sarah. Lundby stadsdelsnämnd försökte dumpa hemlösa personer i Vilhelmina och Kalix för där fanns det lägenheter. Vilhelmina och Kalix ville inte att människor kom dit mot sin vilja och de ville inte ha personer som belastade deras sociala budget. Sarah ser det som en konsekvens av att det politiska modet saknas att säga att hemlöshet inte ska accepteras överhuvudtaget.
Att barn växer upp i hemlöshet skapar sociala problem. Ett barn som måste flytta runt, inte kan ta hem kompisar, inte kan läsa läxor och inte har några fritidsintressen föds in i ett utanförskap. Politiker lyssnar inte på vetenskapen. Det borde inte vara en partipolitisk fråga. Vi är ett land som värnar om mänskliga rättigheter. Folk har rätt att bo och barn har rätt att växa upp tryggt. Det borde finnas en nationell strategi för en nolltolerans mot att barn växer upp i hemlöshet.
Faktum bidrar till hemlösa genom att erbjuda någonstans att gå, ta en kopp kaffe och säga god morgon som inte är en myndighet eller knarkarkvart. En struktur med några få grundregler. Försäljarna bestämmer själva hur mycket de vill sälja och hur mycket de vill jobba. Faktum erbjuder ingen mat och inga sängplatser. Bara oss själva och tidningarna, säger Sarah.
Sarah säger att hon har världens bästa jobb. Det bästa med jobbet är både mötet med försäljarna och den meningsfulla journalistik som görs på Faktum. Och att få se saker som jag annars inte skulle ha fått se.
Vi behöver komma bort från schablonbilden, tycker Sarah, att den hemlösa är en gammal gubbe som sover på en parkbänk. Istället behöver vi prata om den ensamstående mamman som är flykting från Syrien som sitter i en enrummare som hon hyr svart i Hammarkullen eller i Bergsjön. Hon har fått hyra den av en släkting som är involverad i organiserad brottslighet, ena barnet är sjukt och det andra behöver komma till skolan, Mamman måste till SFI för annars får hon inte ut sitt bidrag. Det är hemlöshet också och ingen pratar om den.
I det här avsnittet av Hemlöshetspodden får vi möta Joakim. Han har levt i hemlöshet i ungefär 15 år. Han gick från ett stabilt liv utan kontakt med myndigheter eller socialtjänst till akut hemlöshet. Med en bakgrund inom restaurangbranschen började han använda droger, vilket ledde till ett missbruk som med tiden kostade honom både jobbet och relationen med sin familj.
Under tiden som hemlös bodde Joakim på flera olika sociala boenden. Drogerna blev ett sätt att överleva på gatan och på boendena. Joakim kände sig ensam och saknade sin familj och missbruket började påverka hans hälsa. Han blev allt mer tillbakadragen och undvek människor.
Efter att ha bestämt sig för att sluta med drogerna försökte han få ett drogfritt boende. Det tog lång tid och krävdes en kamp genom rättssystemet.
Efter att ha fått det drogfria boendet började Joakim gå på NA-möten för att hålla sig drogfri och han fick kontakt med sin familj igen.
Trots svårigheter lyckades Joakim till slut få en plats på en folkhögskola och utbilda sig till specialpedagog. Nu arbetar han inom socialt arbete och stöttar personer som befinner sig i hemlöshet.
Joakim berättar att det som han varit med om hjälper honom på många sätt i hans yrkesliv idag. Han har vänt sina negativa erfarenheter till något positivt